Peter Köhler

Current C.V. Photos Contact

Back to CV - Reviews / Interviews

Foto: PETER KÖHLER

Sunny Side Altogether och Lucky Numb.

Köhler och Wikström förenas i oklarheter (Köhler)

Publicerad:09-01-09 22:00

Vernissagekorten går båda i svartvitt, men det är också enda likheten. Få konstnärer uppvisar så starka kontraster till varandra som Peter Köhler och Kristina Wikström i sina respektive utställningar. Den ene målar i starka färger och fyller bildytan med ett myller av figurer och detaljer. Den andra gör minimalistiskt avskalade monokromer som hon fotograferar av två och två i olika konstellationer.

Peter Köhlers målningar kan vid första anblick tyckas vara föreställande och berättande. Men i själva verket är förståelsen av motivet störd. Det finns ett slags oklarhet och dimmighet i den inre värld han målar fram som kan jämföras med ett starkt synfel. Om jag inte har glasögon på mig gör min astigmatism och översynthet att konturerna dubbleras. Det är svårt att särskilja delformer från varandra i exempelvis en folkmassa och detaljer som armar och ben försvinner.

Ändå är det inte särskilt svårt att tolka färgfläckarna till något begripligt. Hjärnans vilja att skapa ordning och mening är så stark att den lär sig översätta fläckar till innehåll och motiv. På samma sätt söker min blick efter igenkänning i de utomsinnliga världar som Peter Köhler målar fram. Organiska former som blomblad och lianer antar nya skepnader i rinnande övergångar från ett motiv till ett annat.

Det glimtar till av referenser till seriemagasin som Fantomen, men de blir aldrig så föreställande och ordnade att det går att urskilja en successiv handling. Det är mer en känsla av djungel än en faktisk beskriven plats. Å andra sidan tappar heller aldrig måleriet kontakten helt med det föreställande.

Den största kvaliteten i måleriet är den måleriska. En kall färgskala möter en varm i starka klara färger. Det är genom att ställa en turkosblå färg mot en gulbrun som han framkallar illusionen av ett landskap som kan vara på havsbottnen eller i en öken på en annan planet. Utställningen antyder också en resa till universums ände.

Trots olikheterna har ändå Peter Köhler det gemensamt med Kristina Wikström att båda uppehåller sig vid oklarheter – som en imma på glasögonen som torkas bort och kommer igen. I Kristina Wikströms digitala målningar är det rent konkret en immad yta som hon försöker putsa fram något intressant i. Utgångspunkten är monokroma målningar i hennes ateljé som hon har placerat två och två och fotograferat av. Bilden behandlas digitalt, men förändringen av originalet är inte så stor att det handlar om nya motiv. Väsentligare är istället bildernas relation till varandra i den vita låda som fotopappret utgör.

Visst finns det kopplingar till Malevitj fyrkanter och annan geometrisk modern konst men det som främst spelar in är den långa västerländska traditionen av stillebenmåleri. Målningarna har ett kontemplativt lugn som känns igen i rader av stilleben från de holländska målarna till moderna mästare som Cézanne och Morandi. Det är rum där tiden står stilla. Målningarna ställer också frågan vilken färg ljuset och mörkret har när de blandas. Vad är grått egentligen för färg? Och hur gult kan vitt vara innan det byter färg?

ANNA BRODOW INZAINA

Originalrecensionen kan hittas här.  

Back to CV